Jag tittar på världen med en djup rynka mellan mina ögon..

Var vi dömda att misslyckas redan från början eller visste vi bara inte bättre?

När jag gick i 7:an på högstadiet hade vi en lektion där vi pratade om framtiden, och jag sa till min lärare att jag önskade att framtiden skulle bli ljus men att jag inte trodde att det skulle bli så, jag trodde att vi människor skulle förstöra det mesta och att jorden skulle "gå under" (skrattar lite nu för jag känner att jag då måste ha framstått lite som en domedagsprofet)

Men dock..Som den maskrosunge jag är så har jag utvecklat otroliga känselspröt som gör att jag ofta i tidga skeden kan känna av stämningar, saker som är på "g" att hända o s v och jag hade ju på sätt och vis rätt..Min lärare skrattade lite åt mig och sa att jag inte skulle vara så pessimistisk..Jag kände att hon inte tog mig på allvar, och jag såg/ser mig verkligen inte som en pessimist, snarare en realist.

Jag anses ofta av människor omkring mig som "klok" (säkert galen/knäpp/dum också men allt ska väl ha en motsats) och jag har tidigare skrivit om min "förmåga" att känna av världssmärtan, jag är vissa dagar som en svamp som bara suger in allt elände och storgråter..

Jag kan inte spå framtiden, med det jag ser nu allt från min lilla gård där jag bor i en sketen lägenhet ut till stora stygga världen gör mig orolig/rädd och arg. Borde vi inte veta bättre? Eller rättare sagt, vi vet bättre och ändå gör vi så dumt.. Why? Är det en naturens gång, att allt som har en början också måste ha ett slut? Är det min egen panik inför att livet för mig och mina nära och kära också ska ta slut en dag som egentligen talar? jag vill ju inte det, jag är inte klar, jag vill inte dö, jag vill inte att någon annan ska dö.. Läste att de som känner som jag inför detta är de människor som inte vågar leva livet fullt ut..Även de som inte vågar leva kommer att dö..

Jag kanske behöver knuffa mig själv över kanten till det levande livet - jag vet att jag inte gör det jag  egentligen vill, jag följer inte mina drömmar, jag vågar inte mycket, jag spelar enligt mig själv med säkra kort och skiter i att det beränsar mig för jag skydda mig själv. Och allt bottnar i det lilla barnet inom mig, jag har ingen tillit - inte ens till mig själv.

Hmm nu rullade jag igång något inom mig..Ska städa nu och se om jag kan få lite ordning även på insidan.

"Dagens" gör-mig-glad-grej är en flaska Grumme citronsåpa, den luktar så gott och gör så rent :D