Tycker att jag har hyfsad balans i livet med allt vad det innebär, trots den sega elaka förkylningen..Men så när jag blir ensam med mina tankar så inser jag att jag bär på en hel del stress.

Stress för att jag är hemma och sjuk, jag ställer till det för dem på jobbet, jag förlorar grymt mkt pengar, jag orkar inte tänka alla tankar fullt ut kring mina föräldrar. Trodde inte att det skulle ta så mkt energi som det gör..

Mammas strokerehab har varit usel både för att hon lever med gubbjäveln som kallas pappa, men också från landstingets håll.Och när gubbjäveln åkte in för hjärtflimmer så fick jag uppdatering från andra syskon så jag rusade inte till telefonen för jag vet att ont krut förgås inte så lätt och således tänkte jag att han har nog många som passar upp på honom och förebrår honom att han inte skulle ha kört själv och så vidare samt att jag insåg att det han hade mest ont av är sin egen ångest. Jag är för klarsynt för att fjäska, krusa och bekräfta honom i hans huvudroll som offer så nu har han slutat ringa mig, han kommer inte hit med mamma och dricker en kopp java..Och so be it, vill han ha det så.. Kan jag inget göra för kräla för hans fötter finns icke på världskartan. Men det tjuvtar min energi. Och jag saknar att få en liten timme då och då med mamma.

Sen finns det några andra fina bitar som gnager i mitt inre hela tiden som jag måste hitta en strategi för att kunna hantera på ett bättre sätt.

Life..Will never be the same...